Känner mig allvarligt talat helt psyko sedan några veckor tillbaka, och jag känner inte alls igen mig själv. Jag brukar vara rätt så igenknäppt om man säger så, inte visa så mycket känslor. Men senaste veckorna har det känts som jag åkt i en berg-och-dalbana, och jag hänger inte med i alla upp- och nerförsbackar. Känslorna svallar som bara den, ena sekunden gråter jag, utan att förstå varför. Nästa sekund är jag bara arg och irriterad, för att i nästa känna mig helt som vanligt.
Samtidigt som det är skönt att ”äntligen” ha lite känslor inombords så är det jätte jobbigt. Men jag föredrar att ha dessa känslor mot att fortsätta som innan, att stänga in alla känslor och inte känna alls. För det är det jag har gjort. Jag har lagt alla känslor långt in i hjärtat och stängt dörren, för att ingen, inte ens jag, ska komma åt att öppna. Tror det är ett slags skydd, att inte vara sårbar. För hur det än är så är jag mycket mer sårbar just nu med alla känslor på utsidan.
Kanske är det ett uppdämt känslobehov som gör att jag åker berg-och-dalbana just nu? Eller är det en begynnande 40-års kris? Vad det än är så är det underbart och väldigt jobbigt på en och samma gång. Ena sekunden känner jag mig attraktiv, fin och duktig för att i nästa känna mig ful, fet och värdelös. Är det så är det är att komma i puberteten? Inget att avundas unga tjejer i så fall! För jag kan väl inte ha klimakteriekänningar redan? Jag är ingen klimakteriekärring väl???
Jag känner mig som ett garnnystan som ligger huller om buller på insidan, och det kommer ta ett tag att reda ut alla härvor så nystanet blir fint ihoprullat igen. Mycket tankar om livet, framtiden, nuet just nu. Mycket tankar om mig, om allt runtomkring. Både härliga och jobbiga tankar.
Just nu känner jag mig helt totalt hämningslös, vilket är en befrielse. Jag vill ge mig själv hän åt livet fullt ut. Jag vill känna ända in i hjärteroten att jag lever, varje dag, varje minut, varje sekund. Jag vill inte ångra någonting. Hellre göra en sak för mycket än en sak för lite. Livet är för värdefullt för att slösas bort på ”annat”.
Som sagt, mycket tankar om livet just nu. Begynnande 40-års kris? Ja, det är nästan så jag tror det är så. Vet att jag hade liknande symptom året innan jag fyllde 30, men då var känslorna i styr, då var det bara tankar, inga känslor. Inte denna gången, mina känslor är kläckta och kan inte komma in i skalet igen, även om jag skulle vilja. De flyger just nu fritt och lever sitt eget liv, de tar då och då över min kropp och gör vad de vill. Känsla och förnuft talar inte samma språk just nu. Det kommer ta ett tag innan de hittar en balans känns det som. Under tiden är det bara att försöka hänga med och rida på vågen utan att ramla överbord.
*hjälp*
